Yttrandefrihet – respekt – historieförfalskning

I dag lever vi i yttrandefrihetens tid och det ska vi naturligtvis vara tacksamma för. Yttrandefrihet råder tyvärr inte i alla länder utan både censur, spärrar mot Internet och straffpåföljder mot människor som inte tycker som den politiska makten förekommer i flera länder.

Men jag undrar om inte vi i Sverige har blivit lite bortskämda av vår yttrandefrihet så att om man kallar sig för konstnär, då kan man under åberopande av yttrandefriheten smäda en annan religion genom att t.ex. avbilda Mohammed som en rondellhund. Jag tror inte för en sekund att detta var en yttrandefrihetshandling utan enbart en ren provokation med yttrandefriheten som svepskäl.

Att ha rätt att säga vad man tycker innebär inte att man behöver, måste eller bör säga det i varje situation. Det är faktiskt fullt möjligt nöja sig med att leva i trygg vetskap om att jag faktiskt har rätt att göra min mening hörd om jag vill det.

Detta  kan inte uttryckas bättre än i biskop Thomas’ frihetssång (förkortat):
Frihet är det bästa ting
som sökas kan all världen kring
för den henne rätt kan bära

På 40-talet kallade vi allmänt färgade afrikaner för negrer men tyckte det var nedlåtande och olämpligt att kalla dem för niggrer. Romer kallades allmänt för zigenare och samer för lappar. Folk som bodde i eller kom från Finland kallades finnar. Pippi Långstrumps pappa var negerkung och negerkyssar var jättegoda kolor.

Jag upplevde ingen särskild värdering i själva orden neger, zigenare, lapp eller finne på den tiden utan det var helt enkelt en benämning utan laddning. Kom man från Lappland så var men lapp på samma sätt som man var skåning om man kom från Skåne. Naturligtvis fanns det då som nu fördomar och generaliseringar men de låg inte i själva orden utan i hur olika människor såg på andra grupper i samhället oavsett hur man namngav gruppen.

Men kyrkan hade en särställning i Sverige på den tiden. När man gick in i en kyrka sänkte man rösten och nästan viskade och att svära i kyrkan var otänkbart. Om man talade med en präst var både gammal och ung vördnadsfull även om man själv inte var religiös.

Men värderingarna förändras med tiden och i dag kallar vi inte en färgad för neger, en rom för zigenare eller en same för lapp för vi har insett att det i dag kan uppfattas som kränkande. Och det är naturligtvis positivt att visa varandra respekt på det sättet.

Däremot har jag ingen förståelse för att i dag försöka utplåna den verklighet som fanns t.ex. på 40-talet genom att ändra det som då förekom i litteratur, konst och musik. För mig var Pippis pappa negerkung trots att han var vit och i Rombergs operett Studentprinsen njöt jag av sången ”Spiel, Zigan…”. Att ändra det som var acceptabelt i en annan tid för att det ska bli politiskt korrekt med dagens värderingar är ju inget annat än historieförfalskning som lurar efterlevande generationer att tro att tidigare generationer var annorlunda än vad de egentligen var.

Sedan kan man ju också fundera över logiken i att det inte är OK att kalla en människa från Finland för finne när det är OK att kalla en människa från Tyskland för tysk.
Vi säger ryss och inte ryssländare. Est eller estländare? Holländare har inget alternativ och engländare är inte tänkbart. Engelsman finns men inte engelskvinna. Man kan säga en engelska men inte en engelsk som substantiv. Vi säger ölänning och holländare men inte öländare och hollänning. Däremot går hallänning bra

Ja, språket är inte lätt när vi lever i integritetens och de kränkta känslornas tidevarv.

Hans Pedersen Dambo

Det här inlägget postades i Blandat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *